skrevs tolfte mars

Jag vill så himla gärna känna mig inspererad och glad just nu... Jag blir inspirered överallt och var verkligen överlycklig över mig och Ladys utveckling, uteritten i onsdags var jätterolig och sen bara rasade allt... Jag kan inte beskriva hur leden jag är. Besviken, tom, mållös och utan motivation... Min känsla just nu är att det är kört, det blir ingen första tävling, inga bra galoppfattningar och ingen riktig hoppträning. Det är över nu. Jag ger inte upp på Lady men tar detta längre än 2 månader vilket det antagligen gör om hon blir frisk (6-17 månader) så blir Lady skogsmulle och mamma. 
 
Mina drömmar blev krossade av en av världens mest sällsynta sjukdomar som ingen vet något om, det känns för att uttrycka mig milt jävligt surt. Min häst är fortfarande en liten glädjespridare som jag älskar så otroligt mycket. Jag ger inte upp på hennes liv men det blir inga nya drömmar om en debut på tävlingsbanan som ridhäst. 
 
Ovissheten är nog det värsta, att inte veta. Visst du vet aldrig vad som kommer hända men nu lever vi i total ovisshet... Stenbumlingen jag bär på kväver mig innifrån
 
 

SÅ så jävla orättvist! Du har gjort en fantastisk insats för din Lady och jag hoppas innerligt att framtiden är ljus för er två - tillsammans <3

Mia

Det kommer bli bra Tina, på ett eller annat sätt!

Ps, gråter fortfarande över att du inte kan komma hem 😭😭




Kom ihåg mig?