tjugoandra mars

Johan med världens sämsta immunförsvar startade för några veckor sedan en epidemi av hosta och feber. Jag har lyckats undankomma smittan men i söndags föll även jag offer... Vi var på en fantastiskt rolig kryssning i helgen och jag antar att vara barnvakt till fylletrattarna gav mig förlite sömn för att måtstå viruset. Igår mådde jag dåligt och lät som att jag rökt i 150 år på morgonen men idag håller jag nog på att dö... Andrea var en ängel och fixade stallet åt mig idag för det vet jag inte hur jag skulle lyckats med. 
 
Lady verkar må bra, svullnaden är nästan borta och hon var lika glad (bakom den bitchiga fasaden) att ha mig tillbaka som vanligt! Imorgon har vi hoppning men vi kommer antagligen inte hoppa eftersom det knappt finns några hästar. Jag kommer antagligen inte att gå på lektionerna men om rummet inte snurrar imorgon bitti så kommer jag att gå till stallet. Precis som när jag gick på ridskola, aldrig för sjuk för att rida! Särskillt inte när jag inte kan rida Lady och endast hoppat på lektion 1 gång under hela 2an... Så när chansen finns vill jag inte missa den! Jag kommer dock inte riskera livet om jag känner att jag kan tuppa av såklart! 
 
Imorgon em måste jag dock upp till stallet då Ingela ska komma och kolla på hästarna nu inför påsk. Jag och Lady kommer försäkerhets skull stanna här då jag absolut inte vill riskera något öven om det skär i hjärtat...Vi har även prov efter lunch men det kommer jag inte genomföra då jag försökte läsa i boken och det gick inte så bra.
 
Jag är snäll och håller mig hos Johan där smittan redan härjar så mina kära sambos får en frisk påsk(, även om matförrådet är lite snålt..)!
 

skrevs tolfte mars

Jag vill så himla gärna känna mig inspererad och glad just nu... Jag blir inspirered överallt och var verkligen överlycklig över mig och Ladys utveckling, uteritten i onsdags var jätterolig och sen bara rasade allt... Jag kan inte beskriva hur leden jag är. Besviken, tom, mållös och utan motivation... Min känsla just nu är att det är kört, det blir ingen första tävling, inga bra galoppfattningar och ingen riktig hoppträning. Det är över nu. Jag ger inte upp på Lady men tar detta längre än 2 månader vilket det antagligen gör om hon blir frisk (6-17 månader) så blir Lady skogsmulle och mamma. 
 
Mina drömmar blev krossade av en av världens mest sällsynta sjukdomar som ingen vet något om, det känns för att uttrycka mig milt jävligt surt. Min häst är fortfarande en liten glädjespridare som jag älskar så otroligt mycket. Jag ger inte upp på hennes liv men det blir inga nya drömmar om en debut på tävlingsbanan som ridhäst. 
 
Ovissheten är nog det värsta, att inte veta. Visst du vet aldrig vad som kommer hända men nu lever vi i total ovisshet... Stenbumlingen jag bär på kväver mig innifrån
 
 

artonde mars

Just nu känns det ganska bra. Ladys svullnad går ned mer och mer medan jag har börjat acceptera väntan. Hon är så glad ändå även fast hon bara står. Jag funderar mycket på om hon förstår varför hon vilar... Hon har snubblat en gång till idag på morgonen när Mimmi tog ut henne men annars inge mer. Nu på kvällen tränade jag på att flytta ett ben i taget, stå still när jag gick bort och backa på endast röstkomando. Hon var väldigt duktog och jag ska försöka aktivera henne lite mentalt med sånna här små saker när hon ändå mår så pass bra! Vi ska även smyga oss ut på en lugn prommenad nästa gång det är finväder. Världens bästa häst vad jag älskar henne...
 
Jag ska åka iväg på kryssning imorgon med Johan, hans kompisar och Maria. Anders biljett vart över så då fick jag äran att åka på lantizzzzzzzzzz kryssning. Vi får väll se om det bli lite kul men det kommer nog vara goda efterätter iallafall hehe! Håll tummarna för att jag överlever bussresorna så ska jag försöka slappna av nu i helgen. Lady tas om hand av bästa stallet <3 
 
Merco!