Vad händer med mej?!

Jag hade tänkt gymma nu på kvällen men kände att jag inte pallade fast jag tog mej i kragen och gick ner ändå. 2,5 km kan jag väll springa. Sagt och gjort jag sprang 2,5 km men så gjorde jag som Forrest Gump och tänkte äh jag kan väll springa i en halv timme då. När jag hade gjort de tänkte jag att äh jag kan väll springa 5 km då, vilket jag gjorde också. Sen sprang jag lite till och gick ett bra tag så nästan en timme stod jag på det där bandet. Det känns bra men ännu bättre känns det att jag dricker grönt te, äter hallonkräm och en bulle. Det bästa är dock att Johan tamefan är den bästa kille jag träffat och att jag är så jävla kär.
 
 

Hesten rullar på

Freddies skada eller vad det nu var har gått över. Vi tog det lugnt denna vecka och har smörjt såret som var ömt med en sorts hunung. Svullnaden är borta liksom värmen och ömheten. Riktigt skönt!
 
Så det har blivit chill i skogen och vila för freddie. Även vaccination har han fått! Alltså förra året.... Hade anmält mig till en tävling i slutet av februari tror jag men en vecka innan slog det mig att jag inte vaccinerat honom. Så då var vi ju tvungen att göra om allt, grundvaccinera honom igen. Och det tar ju i alla fall tre veckor minst så missade två tävlingar... Om man ska se de från den positiva sidan så kommer jag ju aldrig göra om det!
 
Snart kanske jag bör ta en lektion för Ingela igen, dock är ju inte dressyr alltid så motiverande och lockande... Men det har gått bra de senaste gångerna och Freddie är riktigt fin nu så det är åtminstonde kul! Måste ta mig orken att rida lite mer på riktigt på planen å. Både jag och Freddan tycker ju bäst om skogen och att hoppa.. 
och att mysa :)
 

och planerna ändrades över 1 sek

 
När jag skrev mitt förra inlägg fick jag mensvärk men det brukar ju inte vara jättefarligt... såJag klädde på mej och väntade på Svea för att gå när jag började bly yr och smärtan var hemsk. "Jag klarar inte det här" sa jag till Svea  efter några minuter och tog av mej jackan och la mej i sängen. Svea gick och lunchade medan min livmoder bestämde sej för att dö. Jag har aldrig känt sådan fysiksk smärta. Ibörjan grät jag sen gjorde det för ont för att gråta. Jag höll på att spy hela tiden och låg och skrek. Jag märkte aldrig när Svea kom tillbaka men hon kom oroligt in i rummet och frågade hur det gick. Det började precis då, när jag lyckades pressa ur mej "inte så bra" släppa och jag började gråta igen. Jag pratade lite med Svea innan hon gick och det var då som det brukar vara: ont som fan men inget man inte kan överleva. Någon minut gick innan det började göra sjukt ont men sen blev allt svart.
 
X min senare smällde Ramen i sin dörr och jag vaknade upp, helt förvirrad. Jag svimmade alltså av smärta men jag är riktigt glad att jag slapp vakna i mina egan spyor... Det hade inte varit så kul. Jag mår fortfarande illa nämligen. Jag tyckte att jag hade extremt ont igår men tydligen inte.. Jag vet inte vad jag ska ta mej till om det ska vara såhär varje månad. Tanken att ringa ambulansen slog mej inte bara en gång nämligen.. Hoppas det här var första och sista gången för 1,5 timmes smärta varje månad kommer jag inte att klara.